Många av de nya trädgårdsmästarna insåg snart att tillförlitlig pollinering är ett måste för goda skördar. Och till det behövs bin. Och voilà – ”urban biodling” föddes, en snabbt växande företeelse i metropoler som Tokyo, Paris, London och New York, och snart varje storstad däremellan.

Bikuporna i Marc Wollasts trädgård i den lugna Brysselförorten Watermael-Boitsfort, surrar outtröttligt den kyliga höstkväll med tunga, kolsvarta regnmoln, då SvD hälsar på.
Honungsbina återvänder hem efter en hård dags arbete med att samla nektar från träd, buskar och blommor i kvarteret.
– Så länge jag inte står rakt i deras flygbana så förärar de mig inte ens med en blick, säger Marc Wollast, en före detta revisor som sadlat om till miljöaktivist på heltid.

Arbetsbina är alla honor som aldrig sover. De lever i ungefär 45 dagar, och under den tiden får de fram en tesked honung, ungefär. I kväll är välkomstkommittén vid bikupans luckor dyster: bisäsongen är snart slut, och flera manliga bin, eller drönare, kravlar långsamt döende omkring på trädgårdsskjulets tak.
– När drönarna har gjort sitt jobb, som är att para sig med drottningen, så blir de värdelösa, förklarar Wollast.
Varje bikupa hyser omkring 60000 bin som köpts med stamtavla – att köpa bin är lite som att köpa fina hundar, köparen månar om den genealogiska härkomsten.

Apiarister, som biexperterna kallas, framhåller att det är lika dåligt för artens fortlevnad att hela tiden föröka sig inom samma bifamilj, som för människor.
Stadsbin måste därför härstamma från mildare förfäder än sina kusiner på landet.
– Men bin är helt kompatibla med stadslivet. Min dotter är nio, och vi har alltid haft bin, även när hon var liten bebis. Hon har aldrig blivit stungen, säger förortsbiodlaren, som dock erkänner att grannarna inte var glada i början.
Enligt Wollast så är allt fler belgare redo att anta nya livsstilar, så länge dessa inte är för bindande eller gör intrång på begreppet ”personlig frihet”.
– Man kan inte be folk att sluta köra sina bilar. Däremot så har de nya, tuffa reglerna för sopåtervinning i Bryssel fungerat riktigt bra. Folk är ganska eko-aktiva och eko-ansvariga. Biodlingen är ytterligare ett led i detta tänkande.

I Bryssel finns ungefär 200 stadsbiodlare och över 600 bikupor. Wollast egen organisation, Apis Bruocsella, vars främsta syfte är att öka medvetenheten om biologisk mångfald snarare än att rekrytera biodlare, turnerar i skolor och marknader med bikupor och workshops om honung, men även om bidöden.
När drönarna har gjort sitt jobb, som är att para sig med drottningen, så blir de värdelösa.
Marc Wollast, revisor som sadlade om till miljöaktivist.